Loved You First - Chapter 36
Jag bankade frustrerat på dörren, samtidigt som jag svor en rad med svordomar. Jag hörde ännu en dörr stängas och jag visste nu med stor säkerhet att dem hade lämnat oss och gått. Vi var ensama. Jag vände trött på mig och tittade uttryckslöst på Zayn som satt på bordet framför mig. Vi skulle ju ha shoppat idag. Jag och tjejerna. Istället hade vi ätit frukost, under pinsam tystnad, med pojkarna. Sedan hade jag blivit inlurad hit av Erica och Emma. Zayn hade också blivit inlurad hit av pojkarna. Sedan hade dem låst dörren och sprungit iväg. Dem var inte ens kvar i lägenheten. Zayn mötte min blick och med en irriterad suck, tittade jag irriterat bort innan jag gled ner på golvet och satte mig. Zayn tog några steg mot min innan jag hann reagera, först då drog jag upp handen som i stopp. Han stannade till innan han la huvudet på sne.
- I won't hurt you, sa han mjukt.
- I know..
Han log vagt mot mig.
- Cause you already done it.
Zayn ryckte till och satte sig långsamt på golvet framför mig.
- Look. It doesnt go a single day, that I dont regret it. I just.. I just, han avbröt sig och svalde hårt.
- I just wanted to have you in my arms, hold you tight and never let go, but I had to think about the impacts, so I did what I had to do.
- Yeah you hurt me so damn much and you didn't even cared about it.
Jag log stort mot honom där han satt mellan Liam och Niall. Han hade förändrats, men ändå inte för mycket. Jag log stort. Jag ställde mig i kön och väntade på min tur jag väntade länge men det var det värt. När det väl var min tur, log jag stort mot honom.
- Suprise!
Han tittade upp och mötte min blick. I ett ögonblick blev han stum, sedan skakade han på huvudet och skrattade.
- Our fans, suckade han till Liam som bara log.
- What? Utbrast jag.
Tjejerna bakom mig i kön puttade på mig men jag rörde mig inte ur fläcken.
- I'm not a fan, Zayn, you know me!
- No sorry. I dont.
Tårarna började samla sig i ögonen. Han visste visst vem jag var! Vad höll han på med?
- We both lived in Bradford! We were bestfriend! You do remember, Zayn! I know you do!
Vakterna började närma sig. En tog tag i mig, men jag slet mig loss.
- You know who I am! Donot ignore it! Its me Sara. We used to sit in the forest, in our treehouse. I used to play and you used to sing.
Bara av minnena började jag gråta, men också för att han vägrade erkänna att han kände mig. Vakten tog tag i mig igen, men jag slet mig loss igen. Han ropade på "förstärkning". Zayn tittade på mig med glansiga ögon.
- I'm sorry. I dont know who you are.
Vakter kom springandes mot mig och tog tag i både armar och ben.
- Right before I moved away, you told me that you will always remember me and always love me. That you wanted to marry me someday, skrek jag högt samtidigt som tårar rann som floder ner för min kind.
Han skakade sakta på huvudet och tittade ner. Jag kämpade för att ta mig loss, men förgäves. Dem var fler och starkare. Jag skrek högt till av sorg och smärta och frustration.
Zayns perspektiv:
- You really dont know how much pain you caused me, sa hon med sprucken röst.
Jag tittade på henne med sorgsna ögon. Mina ögon var fulla av tårar.
- But I do, Sara. After the sign, I ran after you. The guard told me where you went and I went after you. I saw how you ran at the beatch and suddently fell.
Jag sprang bort från signeringsbordet, fram till vakterna och undrade vart Sara hade gått. Dem hade osäkert svarat att hon hade gått mot stranden. Jag hoppade in i bilen och blev körd mot stranden. Jag såg henne precis där hon sprang vid vattnet. Helt plötslig skrek hon till och vek sig dubbelt. Jag såg hennes smärta. Jag såg smärtan jag hade orsakat henne. Jag visste att det var mitt fel att hon grät och att hon mådde så pass dåligt. Jag såg henne på långt avstånd, men jag förblev stum och stod stilla. Jag borde ha gått fram, med det gjorde jag inte. En kille joggade fram till henne och kramade om henne. Hon reste sig sakta upp och tittade upp på honom. Jag hörde henne säga mitt namn. Gång på gång. Jag såg hur han försökte lugna ner henne och hur hon igen skrek ut sin smärta. Sakta började jag backa bak och in i bilen.
Hon stirrade stint på mig innan hon flög upp och skrek en rad fula svordomar.
- You saw me hurt and you still didn't do anything. God you really are a swine.
- I couldnt do anything.
- Ofcourse you could!
Hon slog till mig med handen i bröstet. Hon slog hårdare och snabbare och jag lät henne. Jag förtjänade det.
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Kapitel 36 ute! Vad tycks?
Vi kör på 4+ kommentarer igen :)
Ni läsare är så gulliga! Ni får nig alltid att le och jag känner mig bra och tillräcklig! Tack så mycket allihopa!
xxx
Kommentarer
Postat av: Pixle
Äntligen fick vi reda på vad som hände, haha ;) Har väntat länge på det här kapitlet och det var lika bra som jag förväntade mig :)
Postat av: Josefin
Mera, mera, meraaa! Längre kapitell skulle också vara jättebra;) Jag vill bara veta hela historien på en gång men jag förstår att det inte går;) Älskar novellen, kram♥
Postat av: Josefin
Jag vet inte om det spelar någon roll om jag kommenterar mer, men, skriiiv mera!♥
Postat av: Josefin
och nu kommenterar jag igen för jag vill ha en till del♥
Trackback